|
Landskap Sök fram det landskap du önskar och klicka på knappen "Visa landskapet" så presenteras en karta som visar var landskapet är beläget i Sverige.
Landskapen i Sverige har ett varierande ursprung och ålder. Brist på källmaterial vet vi mycket lite om hur samhället var administrativt uppbyggt. Befolkningsgrupper var troligen organiserade i olika land, men mycket av befolkningens liv reglerade inom byarna. Landen bildade vid mitten av 1000-talet en löst sammanfogad gemenskap med en kung som en sammanhållande faktor. I och med att folket blev kristnat, fick kyrkan efterhand ett inflytande på samhället, som sedan växte under hela medeltiden. De olika landen präglades av starkt självstyre. Landen i Götaland delades in i härader och i Svealand i hundare med undantag av Roslagen där enheten kallades skeppslag och på Gotland för ting. Under 1100-talet och 1200-talet växte landskapens betydelse. Landen var både en administrativ och en rättslig enhet. Dess organ kallades lagmansting eller landsting, vilket leddes av en lagman. För de flesta landskapen sammanföll lagsagan och landskapets gränser. Innan en gemensam landslag infördes, gällde de s.k. landskapslagarna. Dessa nedtecknades på 1200- och 1300 talet. Landskapslagarna är förutom runstenarna, de äldsta litterära texterna på det svenska språket. Ett karaktäristiskt drag är att de svenska landskapslagarna delades in i balkar, vilket bevarats till vår tids lagstiftning. Balkarna underindelades i sin tur i flockar. Under kung Magnus Ladulås (1275-1290) fastslogs att lagmannen var skyldig att utfärda dombrev över fällda domar, vilket skulle skrivas på svenska oavsett om det skrevs av kung, lagman eller häradshövding. Den s.k. äldre Västgötalagen, är den äldsta nedtecknade landskapslag och tecknades ned på 1220-talet. Skånelagen från omkring 1210 och Gutalagen från omkring 1200-talet har sina ursprung i Dansk lagstiftning. I slutet av 1200-talet nedtecknades Östgötalagen. Upplandslagen nedtecknades 1296. Smålandslagen nedtecknades omkring 1300. Under 1300-talets första hälft nedtecknades Västmannalagen, Dalalagen (vilken forskningen är osäker på avsåg Dalarna eller Värmland), Södermannalagen och Hälsingelagen. Närke utgjorde en egen lagsaga med egen lagstiftning (och indelat i tredingar). Närkelagen blev stadfäst av kung Magnus Ladulås, son till Birger Jarl. Dessutom vet man att det funnits en Värmlandslag. Dalarna var ingen egen lagsaga utan utgjorde ett hundare, där lagmannen i Västmanland utövade den högre rätten. Vid sidan om landskapslagarna fanns stadsrätter där Björkörätten från 1200-talet är den mest kända. Björkörätten gällde Stockholm och vissa andra städer på det svenska fastlandet. När landskapslagarna nedtecknades hade den kristna kyrkan etablerat sig så pass att den utövade ett visst inflytande och mildrande på lagstiftningen. Lagstiftningen innehöll en särskild kyrkobalk, där kyrkans intressen försvarades. Landskapen förlorade i betydelse under 1200-talets senare del, då folkungarna regerade. Kungamakten stärktes framförallt av Birger jarl och Magnus Ladulås. Dessa kungar och deras närmsta män införde fridslagar, såsom hemfrid, kvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid. När Östgötalagen nedtecknades fördes dessa fridslagar in. Lagarna som stiftades av kungen och hans män kallades edsöreslagar och förebådade den kommande landslagen. I takt med att centralmakten stärktes kom sedan behovet av en gemensam landslag. Omkring 1335 stiftade kung Magnus Eriksson en allmän landslag som sedan successivt från 1350 infördes i de olika landskapen. Under kung Kristoffer kom en ny version av landslagen 1442. Landslagarna kom att gälla ända fram till 1734 års lag.
|