Justus och Viktor, de båda sista av den gamla stammen nyckelharplekare i Österbybruk, är ett begrepp i Nyckelharpsverige. Det har de varit sedan nyckelharpvågen flammade upp i början av 1970-talet. Att de nämns tillsammans beror på att de nästan alltid framträdde tillsammans. Så var det på den grammofonskiva, där de medverkade 1975, som gjorde dem kända bland nyckelharpfolket i 70-talets Sverige. Kom man under dessa år till Gotland eller Medelpad, till Blekinge eller Göteborg, överallt spelades Vagnshusar'n, Boda-Mattes polska, Kilbommens polska eller någon av Vagnshusvalserna, som man hade lärt sig direkt eller indirekt efter de båda Österbyspelmännen. Låtarna ingår fortfarande i standardrepertoaren. Också deras samspel har blivit uppmärksammat och omskrivet. Det var ett rättframt och ärligt spel, som vid första kontakten kunde förefalla kärvt och enkelt. Men när man lyssnade ordentligt upptäckte man att det ingalunda var konstlöst. Tvärtom! Det var fyllt av förslag och förskjutningar som gav en extra touch åt spelet och som många har försökt att ta efter, men få har lyckats komma i närheten av. Kanske berodde det på hur Justus och Viktor höll i stråken. Båda gjorde lika. De fattade med två fingrar över och två fingrar under gripplattan samtidigt som de spände taglet på den korta, böjda stråken med tummen. Inte som en del andra spelman genom att placera tummen mellan taglet och stråkstången, utan genom att underifrån trycka fast taglet mot stången. Utan några inledande åthävor spelade de så upp med full fart från första till sista ton och med bordunsträngarna medklingande som gav den oavbrutna bas, som hör samman med det speciella Österbyspelet.

Hela sitt liv blev de trogna den gamla Österbyharpan, som blivit kallad kontrabasharpa med dubbellek. Den anses vara konstruerad på 1860-talet av Claes Johan Harpare, som var född 1835 och dog i lungsot 1875 ännu inte fyllda 40 år. Trots det är han en av Österbys legendariska spelmän. Efter honom har vi den allmänt spelade Harpar- Claes gånglåt och en riddarmarsch, som Hans Gille gärna spelar. Efter Claes Harpare tog Janne Wenngren, Staffan Wenngren och Salmakar-Kalle vid och senare Pelle Hellgren och Kalle Svensk. Det var det musikaliska arvet efter dessa, som Justus Gille och Viktor Vikman förvaltade och delgav vår egen tid, då nyckelharpan kom att uppleva en renässans.

De följdes åt hela livet. Båda föddes 1897 och skulle alltså i år ha fyllt 100 år. Viktor var den äldre. Fast det skilde bara en och en halv månad mellan dem. Viktor föddes den 3 mars och Justus den 17 april. När jag i början av bekantskapen med Viktor skulle skriva hans namn blev jag osäker på stavningen av efternamnet. Jag hade lagt märke till att sonen Rune stavade sitt efternamn Wickman. När jag frågade om saken fick jag beskedet att den ursprungliga stavningen hade varit Wickman, men det blivit något fel i kyrkböckerna och när Rune ville ha tillbaka den äldre stavningen fick han tillskriva myndigheterna för att få den godkänd. Men det gjorde aldrig fader Viktor, som alltså skulle stava sitt tillnamn Vikman.

Hur det än var med efternamnet så var i varje fall förnamnen Viktor Emanuel. Familjen bodde på Säfferbacken (fast namnet ibland stavas Zefferbacken). Fadern, Karl Johan Vickman, var masugnsarbetare, modern hette Karin, var född Wahlström och kom från Dannemora. Karl Johan var mycket händig och bredvid sitt yrkesarbete vid bruket ägnade han mycken tid åt snickeri. För sina körslor använde han ett par kor, som spändes för en vagn av egen tillverkning. Hans vagnar lär ha varit mycket välgjorda.

Viktor var inte mer än 11 år när han började vid Österbyverken som pådragare. Han skrivs senare som verkstadsarbetare, maskinist och stålverksarbetare. Under sina sista år arbetade han som brinellprovare, vilket innebar att han mätte hårdheten på stål. Zefferbacken var Viktors hem. Här föddes han, här gifte han sig 1928 med Edit och hit flyttade den unga familjen tillbaka, när fadern blev sjuk. Man måtte haft intresse för musik i barndomshemmet för Viktor har själv berättat att han började spela dragspel redan som femåring. 1912 hade Justus skaffat sin första nyckelharpa och kort därefter hade Viktor också fått tag på en. Enligt Justus var den byggd av Jerkers-Gustaf och Viktor fick ärva den efter Salmakar-Kalle. Samma år spelade de båda för första gången upp stålverkslagets stång vid midsommaren och från 1916/17 spelade de vid vagnshuset och midsommardansen. Sista gången var 1971. Det var alltså 59 år mellan deras första och sista framträdande vid midsommarfestligheterna i Österby.

Viktors första nyckelharpa, som varit något rasslig byttes mot en, som Pelle Hellgren byggt. Den behöll han livet ut. Under en ganska lång period i mitten av seklet stod inte nyckelharpan särskilt högt i kurs. Jazz- och swingmusik skattades högre av ungdomen. Men när Österby gästades av framstående gäster ville man ibland peka på den säregna och traditionsrika brukskulturen. Då kallade man på Justus och Viktor, som infann sig med sina ålderdomliga instrument. Då och då gästade riksprofilen, Österbypojken Karl Kilbom bruket och då ville han alltid ha med nyckelharpgubbarna. Vid några tillfällen spelade Justus och Viktor på Skansen i Stockholm och också några gånger i Uppsala. Annars blev det mest hemma vid midsomrarna som de anlitades. För som Gunhild Österberg uttryckte det: "Du förstår, det blir inte någon riktig midsommar om man inte får höra nyckelharpa."

Visserligen hade Viktor mindre att göra i den prydliga, moderna lägenheten på Stråkvägen, dit han och Edit flyttade under senare år, än i Zefferbacken. Men många yngre spelmän, väckta av den nya nyckelharprörelsen, letade sig hit för att få kontakt med en av de få "äkta traditionsbärarna". Trots att den gamle spelmannen under sina sista år tidvis plågades svårt av bältros, så var man alltid välkommen. Då kom dragspel och nyckelharpa fram och fru Edit trugade med kaffe i köksvrån. Det var vid sådana tillfällen, som man kunde få höra "Österbyschottis", "Sol över Zefferbacken", "Gävleminnen", "Midsommarfröjd" eller någon annan av Viktors egna kompositioner. Justus sa vid något tillfälle " Viktor är mer musikalisk än jag, men blyg me ä han". Kanske syftade han på att Viktor utom nyckelharpan också spelade olika sorters dragspel och komponerade egna låtar

Viktor Vikman dog den 27 november 1984.                               /Gunnar Ahlbäck