Viktor Vikman (t.v.) och justus Gille. Foto för Jan Lings avhandling om Nyckelharpan 1967.

Någon gång mot slutet av 1960-talet hörde jag för första gången Justus och Viktor spela. Det var på herrgården i Österbybruk. Med sina gamla nyckelharpor satt de bredvid varandra och tittade rakt fram. Det var något allvarligt över Justus, något respektingivande där han satt och spelade till synes utan att röra en min. Man fick en känsla av att det var en person, som man knappast skojade med. Då verkade Viktor livligare, fast de båda inte utbytte en blick under själva spelet. Vilket spel! De korta, böjda stråkarna med taglet, som spändes med hjälp av tummen rörde sig taktfast i en stadig rytm. Ingen enda gång blev uppstråken och nedstråken olika. Det var så exakt så man lätt kunde få ett intryck av maskinmässighet. Och ända inte. De båda spelmännen spelade med en betvingande rytm och framförde sina låtar med en samstämmighet, som jag aldrig hört maken till varken förr eller senare. Varenda figur, varenda fördröjning och förskjutning satt som den skulle hos båda. Så självklart och riktigt som bara kan bli möjligt efter ett helt livs samspel mellan två mästerspelmän med en gemensam folkmusikalisk tradition. Och detta pärlband av Österbylåtar, vagnshusvalser, schottisar, marscher, polketter och polskor. Flera hade namn, som man kunde undra över, Ängsligheten, Lazarus, Bortglömda valsen, Röda strumporna, Katten och Missen, När jag tittar ut så tittar jag in, Kilbommens polska osv. osv. Fast namnen på låtarna visste jag inte då, när jag hörde Justus och Viktor för första gången. De annonserade inte vilken låt de skulle spela. Sa bara ett par ord till varandra. Så kom en ny låt. Direkt utan några inledande toner och utan ritardando i slutet. Det var full fart till sista tonen. Emellanåt bytte de nyckelharporna mot enradiga dragspel. Det var ingen insmickrande och sentimental musik, utan fastmer en musik präglad av kärv friskhet och sund livsglädje, som lockade till dans, eller av ståt och högtid, som kunde ge glans åt vilket bröllop som helst. Det var låtar som de hade i arv efter Klas Harpare, Janne och Staffan Wenngren, Spets Jonas, Salmakar Kalle, Pelle Hellgren, Kalle Svensk o s v. Jag blev helt betagen.

En stark musikupplevelse av det här slaget känns som något värdefullt och omistligt, som man vill behålla och bevara. Men hur skulle det gå till? Man kunde spela in de båda spelmannen. Men ännu mer angeläget vore att få några yngre att ta över traditionen och föra den vidare. Men var skulle man få instrument ifrån. Särskilt de här gammalmodiga harporna med sina oxögon och speciella spelmekanism och besträngningen, som gjorde att bordunen hela tiden sjöng med och liksom gav en extra rytmisk bakgrund åt musiken så att melodierna framstod som i relief. Den enda, som jag kände till, som byggde nyckelharpor, var Eric Sahlström och han byggde inte den här sorten. Men det var genom Eric, som problemet efter ett par år skulle få sin lösning. Och 1975 kunde vi spela in Justus och Viktor på grammofon. Det skedde hemma hos oss i Morkarla. I stora rummet hade Europafilms tekniker riggat upp sin inspelningsapparatur. På förmiddagen den 14 februari 1975 hämtades de båda spelmännen. De kom uppklädda och fina med sina nyckelharpor. Viktor, som kunde vara skojfrisk, berättade historier hela vägen ut till Morkarla medan Justus var mera allvarlig. Men när de båda var placerade på sina stolar framför mikrofonerna och spelet kom i gång, så var de samma storartade spelmän och traditionsbärare, som jag hört 7-8 år tidigare. Men nu visste jag att det gamla Österbyspelet inte skulle dö ut utan hade fått nya företrädare med Hasse Gille i spetsen. I dag, 20 år senare, spelas Justus och Viktors låtar av hela Nyckelharpsverige.

JUSTUS GILLE föddes i Österby den 17 april 1897. Enligt hans egna uppgifter gick han 5 år i skola och började arbeta som 11-åring. Säkert är att han var anställd i 54 år vid Österbyverken först som springpojke, sedan som reglerare och värmare och slutligen som slipare. Men under huvuddelen av sitt yrkesliv var han stålsmed. Det var samma yrke som fadern hade. Det var tydligen också från denne han ärvt sitt musikaliska intresse. "Min pappa, Adolf Verner Gille, var med i blåorkestern sen han var 12 år. Dom hade blåsorkester här i bruket vid den tiden. Han blåste då althorn. Sen gick det upp unna´ för unna´. Sen fick han blåsa Ess-kornett och trumpet. Han ville att jag skulle spela klarinett. Så en dag kom han hem med en klarinett. Var han hade fått den ifrån vet jag inte. Det var en gul klarinett, som var så dålig så dom hade strukit beck i sprickorna. Å då skulle han lära mig noter. Å de skulle inträffa varje gång han hade fått hem lite sprit. För att när han gick och lärde sig under en fanjunkare från Uppsala, som hette Jakobsson, så blev det en "sittopp" när de blåste fel. Jag började med noterna och klarinetten och kom väl rätt långt. Men köpa en ny var otänkbart. Alldeles för dyrt. Jag var i 11-12-årsåldern."

1912 köpte Justus sin första nyckelharpa. Han fick stöd av mamma Hulda, som tyckte att allt blåsande blev för enformigt. - "Och när Tilda Spets en dag kom och sålde vispar, hörde mamma sig för om Spets Jonas fortfarande höll på och gjorde harpor. - " Jo, han håller på med en nu, som snart är färdig", sa Tilda. "Då kanske min pojke kan få köpa den". Och då åkte jag dit och köpte den. Den kostade 15 kronor. Men pappa tyckte det lät gnälligt. Så jag fick gå upp på vinden och öva. Men sen när jag kunde, tyckte han det lät bra."

Det dröjde inte länge förrän också Viktor Vikman började med nyckelharpa. De lärde sig genom att lyssna på äldre spelmän. Några gånger åkte de ut till Jonas Spets i Morkarla för att höra på hans låtar, men de flesta lärde de efter spelmän i bruket. Justus berättar: "Ridmarschen ja. Salmakar-Kalle kallade den Ridpolska. Vad nu det skulle betyda? Kanske hade den spelats vid brudfölje. Men det var en marsch fast kallades Ridpolska. Salmakar-Kalle spela den när han skulle spela opp majstången vid midsommar. Han var liten och knubbig, ansiktet fullt med skägg som Hasse Gille. Dom hade lag här i bruket vid den tiden. Stålsmederna hade ett lag, hammarsmederna hade ett lag, godtemplare hade ett lag och dom här "framstallare" kallades dom, hade ett lag. Man hade hästar vid vagnshuset. Det fanns hundra hästar här. Och vid lantgården hade dom också ett lag och där spela Svensk, Karl Svensk, vartenda år. Då fick dom ut bräder, som dom skulle laga spiltor i stallet med. Dom la ut plank under en ek i Gamla Österby till en liten dansbana och där lärde jag de flesta låtar. Gillade Svensk förfärligt bra. Han var så säker. När han kom hit till Österby en gång i tiden, han var ganska ung då, spelade han Magdeburgerspel. Men då börja han med nyckelharpa och kom så i lag med Salmakar-Kalle."

Sin första harpa, Spetsharpan, sålde Justus för 12 kronor till en arbetskamrat, som åkte till Amerika, och ville ha ett minne från Österby. Justus köpte en ny, som Klas Harpare hade byggt. Det var 1916 och harpan kostade 35 kronor. "Det var mycket pengar på den tiden". Harpan kom han att spela på till sina sista år. Samma år, som han köpte den, spelade han i lag med Viktor Vikman för första gången på Vagnshuset vid midsommaren. Sista gången var 1971. Året efter skulle Hans Gille ta över.

Justus Gille var en äkta Österbybo. När jag vid ett tillfälle frågade honom om han aldrig funderat på att byta den ålderdomliga Österbyharpan mot en silverbasharpa eller en modernare Sahlströmsharpa, blev svaret kort och gott: "Har den dugt hittills åt oss, så duger den i vår tid." -Denna trohet mot den egna traditionen är vi i dag tacksamma för. Men det var ingalunda så att han inte uppskattade Eric Sahlströms skicklighet och spelet på hans s.k. kromatiska nyckelharpa. Det var bara det att det inte var Justus egen musik. Silverbasharpan kallades "Tiersp-härspä" eller "Tierspare". Utan att det sades fick man en klar förnimmelse av att en sådan harpa var inget för en Österbybo. Nej, här hörde kontrabasharpan med dubbellek hemma.

Utom som spelman var Justus känd bland Österbyborna för att han kunde "läsa på". Det innebar att han tyst läste en hemlig formel över en brännskada. Då lindrades svedan och kunde också läkas helt. Säkert finns det än i dag åtskilliga bruksbor, som kan vittna om att han hjälpt dem. Det var blott och bart för att hjälpa människor som led, som han använde konsten. Den hade han lärt sig som pojke av en gammal kvinna i Morkarla. Justus hustru Agda dog 1973. Sina sista år bodde han på Ekbackahemmet och spelade då nästan enbart på sitt enradiga dragspel. Med det kunde han glädja de andra pensionärerna. Fast han klagade "Nej, man börjar bli gammal. Fingrarna börjar bli tröga. Har man varit stålsmed, haft ett tungt arbete hela livet, sa börjar fingrarna bli tröga ". Han blev 90 år gammal.

Utom på den ovan omtalade grammofonskivan, medverkade Justus Gille i flera radioprogram. Svenskt Visarkiv, Ulma, Upplands läns dialekt- och fornminnesarkiv, Musikmuseet i Stockholm och åtskilliga privatpersoner har spelat in honom och hans musik. I det stora standardverket Svenska Låtar dokumenterades han redan 1934.

                              /Gunnar Ahlbäck