|
. . . . . givetvis var risken för varg värst vintertid. Ännu för hundra år sedan då Achates Lindman, fader till politikern Arvid Lindman, var inspektor, vid Österby bruk brukade hans fru alltid skramla duktigt med sin nyckelknippa för att skrämma gråben som kunde dölja sig bakom knuten efter mörkrets inbrott. Till tiden mellan 1840 och 1850 brukar man förlägga den sägenartade berättelsen om spelman Liss-Blommen, som efter en lussidans blev förföljd av vargar på Stordammens is då han mitt i natten vandrade hem till stugan i Gubbo. Det var nyckelharpan som räddade livet på honom. Han gick baklänges och spelade förtvivlat, och vargarna tyckte illa om den sortens musik, men de vande sig och följde med. Den ena strängen efter den andra brast, och till sist var det bara en enda sträng kvar, men då tumlade gubben in genom sin stugdörr, hack i häl följd av odjuren som lade upp tassarna på fönsterblecket. Skalden Olof Thunman har skildrat händelsen i dikten Harpar-Klas i samlingen Mark och Vindar. kom. Sven Nordin : Kan det ha varit så att strängarna, som var gjorda av fårtarmar, lockade vargen ... ? Intervju med Viktor Vikman Österby bruk (1982) : ... de var Blommen som spelade bort vargarna, ingen annan ... bodde i Gubbo ... Kilbom tala om det ... Så här skriver Gunnar Ahlbäck till omslaget för LP-skivan "Låtar på nyckelharpa från Österbybruk " : ... En annan omskriven händelse lär ha inträffat i början av 1800-talet. Den är tillskriven olika spelmän, bl.a. Liss-Blommen och Klas Harpare. Enligt den mest troliga uppgiften är det dock fråga om en spelman, som hette Skytt. Han var vallon och kolarmästare. Händelsen omtalas i folkmun under 1800-talet som "när Gammel-Skytten spällä för värga på Stordammön". Vintertid brukade man staka väg över Stordammens is från Österby till Gubbo, där Gammel-Skytten bodde. En vinterkväll när han var på väg hem från en spelning i bruket, blev han förföljd av vargar. För att freda sig, när dessa blev alltmer närgångna, grep han nyckelharpan och började spela. Gnisslet från harpan höll vargarna på avstånd. Men Gammel-Skytten måtte ha spelat ganska våldsamt, för strängarna brast en efter en. Just när han nådde förstubron vid hemmet, sprang sista strängen. Men då var Gammel-Skytten redan i säkerhet. - Han blev mycket gammal och dog 1835. Historiens sanningshalt intygas i uppgifter från 1800-talet av ättlingar till honom ... |
|---|